Tänk dig att du är medbjuden till en fest av en vän men när du kommer till festen har din vän ännu inte kommit. Det är en trevlig lokal, gästerna ser egentligen ut som människor du skulle trivas med men du känner inte någon i hela rummet. Då svarar din hjärna med att sätta igång en hotreaktion. Din hjärna kommer, omgivningen till trots, att larma som om du har stigit in i ett rum fullt av fiender. Efter fem långa minuter då du febrilt har försökt se bekväm ut och upprepade gånger har tänkt smita därifrån dyker din vän upp. Som genom ett trollslag sjunker din hotnivå dramatiskt. Du blir presenterad för några personer och för varje ny presentation kommer din känsla av hot att sjunka.
Att hjärnan uppfattar obekanta människor som fiender kan göra tillvaron komplicerad. Inte bara gör det att man blir mindre empatisk mot de som uppfattas som fiender (enbart genom att vara obekanta). Dessutom komplicerar det arbetssituationer eftersom det blir svårare att fokusera på andra kognitiva uppgifter eftersom man hela tiden distraheras av det upplevda hotet
Om man som ledare för en grupp är medveten om detta underlättar det för alla inblandade eftersom det faktiskt är ganska lätt att vända känslan. Att omvärdera människor från fiender till vänner. Det kan räcka med att bli presenterade för varandra. Att ta varandra i hand. Till och med något så enkelt som att prata lite om något man har gemensamt, även om det bara är vädret eller bussförseningar, eftersom detta ökar känslan av närhet. länkar samman våra tankar, känslor och mål med andra människor.
Att som ledare hjälpa en ny grupp människor “få kontakt” är väl investerad tid såväl för den enskilde som för det arbete som väntar.
(Källa: “Hjärnan på jobbet” av David Rock)
